måndag 20 oktober 2014

Artikel: Det är svårt att applådera med en hand

Inom bodybuilding, fitness och livsstilen som försluter de båda sker dagligen fantastiska prestationer. Jag slutar aldrig förundras över hur många individer där finns som i tystnad formar och skulpterar sina kroppar. Det florerar mängder av bilder i mitt facebook- och instagramflöde. Ibland är förvandlingen så pass överväldigande att själva prestationen i sig blir ifrågasatt. Är det verkligen du på de där bilderna? Har du photoshoppat det där? Men det där kan ju inte vara på riktigt? Oftast blir sådana kommentarer förbisedda, eller i bästa fall uppskattade som en tecken på att man genomfört något extraordinärt. Ibland är dem kanske precis vad man behöver höra. Personligen tycker jag att det är en eloge om ditt arbete är så pass påtagligt att den som beaktar det utifrån känner behovet av att ifrågasätta dess trovärdighet. Men nu snackar vi om när prestationen är över. Man har exempelvis gått ner sina 50 kilo, eller kanske tagit sig i tävlingsform, och man kan nu stolt visa upp en före- och efterbild för sin omvärld. Man har kämpat, dragit lärdom, ifrågasatt sig själv och man har möjligen även försakat en och annan individ på vägen. Det har hänt mycket, man har lärt sig mycket och man har sannolikt fått en och annan applåd eller klapp på axeln. Men hur ofta har man själv applåderat åt andra eller sig själv under resans gång?

Extra svårt att applådera blir det sannolikt när man som Ash (Evil Dead 2, 1987) har en motorsåg istället för hand.

På diet är det inte helt ovanligt att man är trött. Kanske rentutav utmattad. Men lyckligtvis har man ganska ofta en struktur och en plan som ser till att man håller sig på banan. Ju skarpare form som ska vässas fram desto skarpare plan har man skapat - skulle jag åtminstone kunna tro. För egen del var det inte helt ovanligt att tid till annat och andra inte utgjorde större delen av planen. Ju länge in i dieten jag trampade desto mindre tid fanns det åt andra och annat. Men det fanns som sagt en plan. Planen gick till en början ut på att jag ville åstadkomma något med mig själv och mitt liv. Jag ville inte längre vara en 140-kilos-kille som inte hade någon önskan om att göra något annat än att sitta hemma framför datorn. Som de flesta så började jag snegla på vad andra gjorde. Jag läste om deras framgångar och prestationer. Jag beundrade hur de kunde forma sina kroppar till något som närmast liknade statyer. Magrutor, ådror överallt och julgran på ryggen, ja ni fattar. Detta trots att utgångspunkten var allt annat än smickrande. Fantastiskt eller hur? Ingen tvekan om saken svarar jag idag. Så visst är det klart som korvspad att man berömmer dessa fantastiska individer? Inte riktigt.

En av mina egna (och inte särskilt smickrande) före-efterbilder som jag lyckligtvis fått en del beröm för ändå.

Avundsjuka är ett ord jag ofta stöter på när jag intervjuar tävlande atleter i min podcast. Ofta syftar personen på omgivningens reaktion på att man aktivt försöker förändra eller förbättra sin kropp. Det upplevs helt enkelt som att andra individer klankar ner på ens egna beteende och prestation bara för att de själva inte orkar ta tag i sina egna bekymmer. Är det så? Vet ej. Kan det vara så? Möjligt. Varför tar jag upp det då? Det finns två anledningar; 1. avundsjuka är ett intressant och aktuellt begrepp, och 2. det finns en del problem med begreppet. Först och främst tillåt mig att vara väldigt enkel och definiera avundsjuka utifrån vad jag nyss googlat upp på Wiktionary; "den närmast sjukligt starka känslan av avund eller missunnsamhet mot någon eftersom denne äger en sak eller gör grejer man själv eftersöker". Det första problemet jag ser är att avundsjuka som begrepp egentligen inte säger något om hur vi agerar. Enligt definitionen är avundsjukan en känsla, inte ett beteende. Vi är alltså avundsjuka när vi känner avund och kanske (men inte nödvändigtvis) tänker något i stil med "Jag avskyr att han alltid lyckas och att jag alltid misslyckas". Problemet är dock att när jag hör någon beskriva en annan människa som avundsjuk så är det för att den människan beter sig på ett sätt som återspeglar sådana känslor. Någon har kanske gjort sig rolig över att du har samma matlåda med dig till jobbet dag efter dag. En annan person har kanske fällt en ganska förlöjligande kommentar om den fysik du arbetat ihop under åren. Det vi vet med oss här är att vi inte uppskattar människans beteende gentemot oss (eller vår matlåda för den delen). Men samtidigt är det förmodligen klokt att vara vakna inför det faktum att vi aldrig kan vara säkra på varför personen agerar som den gör, eller om vi ens tolkat personen rätt för den delen.

De säger man blir grön av avund. Killen har nog en del att jobba med! Bild från filmen Avengers (2012).

Med detta i åtanke så tänker jag tillbaka på min egen diet. Jag minns hur jag ofta hittade fantastiska före- och efterbilder där personen hade gått ner sjuka mängder kilo. Jag minns hur jag önskade att jag kunde vara en av dem samt hur mycket hopp prestationen gav mig. Jag var övertygad om att jag kunde nå dit och jag kände ett enormt sug efter att lyckas, på snudd till ilska faktiskt. Men inte en enda gång skrev jag en komplimang eller ens tackade för den inspiration personen gett mig. Tvärtom, det enda jag kunde tänka på var hur jag på bästa möjliga sätt skulle kunna nå mitt eget mål. Om vi backar bandet ännu mer, till den tiden då vågen visade mer än 140 kilo. Jag minns då hur en kamrat hade lagt om sin livsstil. Vi såg honom inte lika ofta på våra datorträffar och helt plötsligt pratade han om hur han skulle ut på långa löprundor istället för att spela datorspel. Vikten hade han dessutom lyckats kraftigt förminska. Jag minns hur jag skrattade, inte på ett nedlåtande sätt, men på ett sätt som signalerade att det som han höll på med var fruktansvärt avlägset från min verklighet. Jag varken missunnade honom hans framgång eller såg ner på den livsstil han anammat. Jag bara förstod och brydde mig inte om det han höll på med. Han kunde lika gärna berättat att han blivit frälst och ville viga sitt liv åt Jesus.

Men var jag avundsjuk? Om vi bara tittar på mitt beteende så har jag - samtidigt som jag själv har svår fetma - precis skrattat åt min kamrat som berättat för mig om sin viktnedgång. Kanske inte ett snyggt move från min sida, men är det avundsjuka? Enligt tidigare definition så är svaret nej. Jag är inte avundsjuk eftersom jag trots allt inte missunnar honom någonting. Jag bryr mig helt enkelt inte. Om vi spolar fram bandet lite. Alla inspirationsbilder som jag bara bläddrat förbi utan att berömma eller beröra. Är det avundsjuka? Enligt definition, nej. Visst har jag önskat att jag kunde göra en bättre prestation, men inte för att överträffa eller ta något ifrån personen, utan för att jag ville nå mitt eget mål. Min prestation var helt enkelt viktigare än någon annans. Istället för att berömma det fantastiska som någon annan åstadkommit var jag upptagen med att förstå hur jag själv skulle klara av samma sak. Faktum är att jag till en början inte ens visste vad en kolhydrat var och min version av bra kost (för att ta mig i form) var ostfrallor med sallad varje kväll. Det var ju i alla fall bättre än kebabpizza och french hot dogs tänkte jag. Om jag tänker efter så var det sannolikt för mycket för mig att behöva bry mig om något annat än det jag själv gjorde. Jag hade varken rutinen eller kunskapen för att klara av något sådant, och jag hade inte heller någon som kunde guida mig. Jag ville heller inte att någon skulle guida mig - ingen skulle behöva besväras bara för att jag själv inte kunde ta tag i mitt eget liv. Med andra ord upplevde jag inte att jag hade resurser till annat än det jag själv skulle klara av. Det var som att ena handen var bunden bakom min egen rygg och det var nu förväntat av mig att jag skulle applådera åt andras prestationer.

Det handlar inte bara om före-efterbilder. Jack McCann är värd en applåd. 64 år och tävlar i Bodybuilding rullstol.

Innan nära och kära säger upp bekantskapen med mig, och jag får ruttna tomater kastade efter mig, så kan jag erkänna att idag är livet annorlunda. Varför då? Till att börja med har jag framförallt lärt mig någonting om vad en kolhydrat är - åtminstone att det finns något som kallas så. Jag behöver alltså inte fullständigt famla i mörkret när jag ska fundera över vad jag ska stoppa i mig. Jag har dessutom fått rutin i mitt liv och jag behöver inte medvetet lägga fokus på hur jag ska ta mig i form. Jag kan helt enkelt förlita mig på min erfarenhet och därmed lägga en stor del av mina resurser på annat och andra. Jag finner mig i dagsläget mer intresserad över vad andra gör, ibland nästan mer än mitt eget. Jag tycker om att heja på och applådera medan andra genomför makalösa förvandlingar. Jag älskar att belysa enskilda individer och ge tillbaka till den livsstil som gett mig så mycket. Men nu står jag som sagt på andra sidan av förvandlingen. Jag har klarat av mina eldprov och jag har lyckats nå mina mål. Jag har framförallt resurser till annat. Kort och gott, jag känner att jag har båda händerna fria och jag är redo att applådera. Men vad som imponerar på mig är alla de som fortfarande har ena hand bunden bakom ryggen och ändå försöker applåder. Alla de som är mitt i sin resa, kanske till och med på en plats innan resan börjat, och som ändå ger sig fan på att slita loss handen och ge en rungande applåd åt någon annans prestation. Det där imponerar på mig. För visst är det svårt att applådera med en hand? Men om inget annat så är det jävligt coolt om du lyckas. Så sätt igång!

Erik Eriksson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar