måndag 16 mars 2015

Artikel: Train Like A Tengilsoldat

Många av er läsare känner säkert till att jag tränar en hel del med min brorson Mange. Mange har Downs Syndrom och är egentligen inte biologiskt min brorson, men i min värld så handlar släktskap om att ställa upp för varandra, inte att man delar blodsband. Jag minns när vi började träna ihop, jag tror jag var i början av 20-årsåldern. Jag vägde nära 140 kilo då och vi var båda lika tafatta på gymmet. Mange hade fått ett schema som han skulle träna efter och jag skulle instruera - en blind leder en blind ungefär.

Bild på mig och Mange från en gammal tidningsartikel. Det har hänt en del sedan dess.

Åren gick och vi körde samma gamla schema. Jag visste inget bättre och Mange klagade inte. Faktum är att Mange så gott som aldrig klagar - en sida hos honom som jag beundrar. Men så småningom så hände det som ni läsare har känt till ett bra tag. Jag tog tag i min kropp och träningen blev en stor del i mitt liv. Mitt träningsschema blev en 4-split och jag började förstå hur kost, träning, sömn och återhämtning hängde ihop. Manges träningsschema förblev detsamma. Han fortsatte med sina rumplyft, sina situps och samma gamla benpressmaskin. Jag fick noggrant talat om för mig vad vi inte fick göra, vad Mange hade svårt för och vilka hinder vi hade att arbeta med.

Men låt oss spola fram till nutid. Mange och jag är något äldre än då det begav sig, kanske till och med lite visare (man kan ju alltid hoppas). På gymmet står Mange och lyfter sitt första marklyft efter en timmes teknikträning. Veckan därefter provar han sin första knäböj utan smithmaskin. Några veckor senare bänkar Mange en etta på 60 kilo i smithmaskinen. Vad hände här? Var är alla rumplyft och situps? Vad hände med alla hinder?

Idag är det inte bara Mange som får hjälp. Här passar han mig under ett tufft axelpass.

Tengil är vad som hände! För er som inte känner till vem Tengil är så tituleras han även som "Riddare av Karmanjaka, Herre över Törnrosdalen". Han är den onde härskaren i filmen Bröderna Lejonhjärta, en film som bygger på romanen av Astrid Lindgren. Tengil har erövrat Törnrosdalen och förslavat dess invånare. Hans soldater bär en svart mantel, svart hjälm och har en röd brinnande flamma på bröstet. Soldaterna sätter skräck i Törnrosdalen och de är allmänt jävliga mot invånarna (för att uttrycka mig försiktigt). Det är en sådan soldat Mange vill vara.

Jag tror vi alla kan förstå att Mange inte nödvändigtvis vill sätta skräck i folk eller förpesta andra människors liv. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag känner någon person som har ett godare hjärta än Mange. När någon snor någon annans keps för att retas lite, då är det Mange som direkt tar tillbaka kepsen till den rättmätiga ägaren. Den handlingen beskriver Mange ganska väl. När jag ser Mange drömma sig själv bort som Tengilsoldat så ser jag någon som vaktar med stolthet, någon som har ett uppdrag och vill göra sitt bästa. Jag bryr mig inte så mycket om varför, jag bara konstaterar att det är så. Vad jag ser är engagemang och passion.

Tengilsoldaterna i farten - hårda killar!

När vi en gång började träna handlade gymmet till stor del om hur snabbt vi kunde komma till fikastunden efteråt. Vi genomled passen och när det var klart så kom den verkliga belöningen; maten. Men allt det förändrades när vi tog med oss ett syfte in i gymmet. Vi bestämde oss för att vi skulle bli Tengilsoldater. Det började med att vi höjde hastigheten på gångbandet. Tengilsoldater måste kunna marschera. Mange höll med. Till slut började han öka hastigheten så fort att jag fick trycka ner den igen innan han skulle ramla omkull. Det dröjde inte lång tid innan lutningen på gångbandet också fick sig en höjning. "Tengilsoldater måste ju kunna gå i höga backar också" konstaterade vi för varandra. Så snart detta var vardagsmat började vi fundera på vad mer tengilsoldater kunde göra. Vi konstaterade att de måste vara starka. Vi måste alltså träna tungt. Jag introducerade basövningar för Mange.

Idag händer det att vi slår en pose mitt i passet. Här gör Mange självaste Arnold Schwarzenegger avundsjuk!

För första gången provade vi att köra marklyft. Det var svårt. Riktigt svårt. Men vi gav inte upp. Manges rygg såg till en början ut som en ostbåge när han skulle lyfta och det stod klart att vi hade en del att arbeta på. Jag funderade lite. Jag tänkte för mig själv att även om marklyft innehåller en rad moment som kan verka komplicerade så har jag ju faktiskt sett Mange göra alla dessa moment i vardagslivet. Så jag sa till Mange att "Okay, om Tengil kommer in här, då måste vi ju vara raka i ryggen och hälsa". Mange höll med mig. "Och då gäller det ju att böja sig fram och bocka" konstaterade jag. Mange instämde, som vanligt klagar han aldrig. Jag bad nu Mange att göra första delen i marklyftet igen, och det som hände var att Mange böjde sig fram med en perfekt svank i ryggen. "Snyggt jobbat!" utbrast jag och fortsatte att nöta teknik med Mange i en halvtimme. Så fortsatte det och till slut hade vi gjort vårt första riktiga lyft på 40 kilo. Men framförallt, vi hade skapat oss ett syfte med övningen. Efteråt var vi tvungna att fira och jag förslog en "Tengilscola", en Cola Zero, vilken numera är legendarisk!

Det här är vad "Train Like A Tengilsoldat" handlar om; att hitta sin egen motivation och sitt eget syfte med att träna. För dig kanske det innebär att slå personbästa, det kanske räcker att se en högre siffra i träningsjournalen varje vecka. För en annan kan det handla om att se snygg ut, eller att se biceps växa en centimeter i omkrets. Men för min brorson handlar det helt enkelt om att bli en tengilsoldat.




Erik Eriksson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar