måndag 27 april 2015

Artikel: Att hjälpa den som inte vill bli hjälpt

År 2008. Det är sommar-OS i Kina och den nya Batman-filmen The Dark Knight når bioduken. Heath Ledger gör en oförglömlig tolkning av ärkeskurken The Joker medan Christian Bale låter fruktansvärt pinsam när han ska låta mörk och skrämmande i sin version av Batman. Allt är glömt och förlåtet, men det som jag inte glömmer är den förändringen jag påbörjade. Det var då jag började med den aktivitet som jag avskydde som pesten: träning och motion.

Batman finner det sannolikt också svårt att hjälpa den som inte vill bli hjälpt. (Bild: The Dark Knight, 2008)

Onsdag den 5:e juni 2013 startade jag min egen podcast, Bringing Awesome Back Goes Radio, med konceptet bodybuilding och fitness ur ett idrottspsykologiskt perspektiv. Syftet var att luska lite i varför jag kunde gå ner 70 kilo på egen hand medan andra kan trassla in sig själva i ett personligt helvete när de ska ta tag i sina extra 5 eller 10 kilo. För att svara på frågan riktade jag mig mot gruppen tävlande inom bodybuilding och fitness eftersom det var där mitt intresse låg. Eftersom alla jag intervjuat i programmet någon gång lyckats ta sig i form, eller kanske höll god form året runt, blev den naturliga frågan "vad är som alla dessa människor gör rätt"?

Till att börja med så gjorde jag det som jag tror många människor gör när de ska börja förstå hur världen fungerar; man förenklar den. Jag målade allt svart eller vitt. Människor var antingen motiverade, eller inte motiverade. Det var antingen självförtroende som var nyckeln, eller bristande självförtroende. Antingen var det för mycket stress som orsakade brist på prestation eller var det för lite stress. Ungefär så. Jag blev därför extremt besviken och nästintill stressad när det helt plötsligt verkade rimligt att både stress och självförtroende kunde vara avgörande. För att komplicera det hela ytterligare verkade dessutom stress påverka självförtroende och därmed motivation, vilket i sin tur kunde påverka tåligheten gentemot ytterligare stress. Oj så rörigt allting blev. Det var otroligt mycket mer praktiskt och behagligare att bara stirra sig blind på motivation, eller kanske målsättning. Då kunde jag ju ge fem konkreta tips till personen i behov och sedan var allting klappat och klart. Jag var besviken och ännu mer besviken skulle jag bli.

Eftersom jag själv inte kunde lösa problemet, och hade börjat trassla in mig i olika variabler som tycktes påverka varför en människa klarar av (eller inte klarar av) en viktförlust, så riktade jag mig istället till proffsen; det vill säga coacher, tränare, dietister m.m. Här tänkte jag att jag skulle få svar på riktigt. Hur gör dessa människor när de möter en människa som jag? Eller rättare sagt, den människan som jag var. Jag kan redan nu erkänna att jag var inget lätt fall. Enligt klassiskt manér ville jag gå ner i vikt, få en snygg kropp, men jag vill inte ut och gå, springa, bli särskilt svettig eller äta särskilt annorlunda. Jag ville inte ge upp Coca-Cola, pizza, McDonalds eller timmar framför datorn. Jag ville heller inte ta order, låta andra göra val åt mig, eller göra något på annat sätt än på det sätt som behagade mig. Varsågoda, nu kör vi!

1,5 liter Coca-Cola var vardagsmat. Det är fortfarande en favorit än idag, dock i mer måttliga mängder.

Det var den här typen av människa som jag ville veta hur man tog sig an. Jag vände mig till ett antal coacher samt tävlande med bra koll på kost och träning. Jag var otroligt spänd och tänkte mig att det finns något jag missat. Jag måste ha förbisett någon variabel som är lösningen till problemet - och det hade jag. "Gör personen inte som den blir tillsagd så får den klara sig själv" blev oftast svaret, och svaret var egentligen inte särskilt annorlunda om du vände dig till primärvården. Söker inte du hjälp så kommer ingen hjälp till dig heller. Tar du inte medicinen som ordineras, eller utför den rehab som specificerats, så kommer vanligtvis ingen hem till dig och ser till att du gör det som ska göras. Mår du dessutom dåligt över situationen så är det generellt ingen som frågar hur du mår förrän du själv yttrar något. Du har helt enkelt ett eget ansvar för din kropp och hälsa, och det blir smått omöjligt om vi begär att andra ska ta kontroll över din situation.

Nu blev det plötsligt ganska deppigt. Så vi kan inte göra ett skit för den som sitter i soffan och fnyser åt andras träningsvanor samtidigt som den eventuellt (dock så gott som aldrig med ett erkännande) vill gå ner ett par kilo själv? Måste det vara "My way or the highway" för den som vill men ändå inte riktigt vill? Svaret är nej! Jag tänker använda mig själv som exempel för hur man skulle kunna arbeta för att motivera mig till att ändra på mina vanor. Huruvida det kan tillämpas på andra är svårt att säga, men det finns två nyckelfaktorer som jag sett fungera även på nära och kära, eller de klienter jag faktiskt hjälpt. Nu tänker jag dessutom vara avskyvärt pedagogisk och kategorisk och spalta upp dessa två faktorer som några slags universallösningar. Jag blir helt enkelt lite svartvit igen. Men för poängens skull får vi ha lite överseende med detta.

Nyckelfaktor 1: Skambelägg aldrig ett steg åt rätt riktning. 
När jag var överviktig så hade jag redan gott om självförakt gentemot mig själv. Jag visste att jag var tjock och att jag inte hade utseendet som jag skulle vilja ha. Min identitet var på sätt och vis "att vara en tjockis". Om jag började äta sundare så kändes det konstigt. Det kändes lite som att alla andra tittade på mig och undrade "Vad fan händer här?". Det kanske känns självklart att man applåderar ett bättre val, men samtidigt finns det människor som vill väl och försöker göra situationen ännu bättre. "Lägg på mer kött istället för så många potatisar" kan vara en rekommendation. Även om rekommendationen kan vara tämligen harmlös så kan den samtidigt upplevas som att man gjort något fel. I mitt val av kassler, potatis och ett glas vatten hade jag redan frångått ett starkt begär av av att äta en hel pizza och dricka 1,5 liter Coca-Cola. Jag kände mig duktig och istället för att höra berömmet av mitt val får jag höra kritiken. I början av min resa blev det därför viktigt att jag fick välja själv och känna att JAG hade gjort ett bra val - inte att någon annan gjort det åt mig. Det var helt enkelt viktigt att man applåderade alla små steg i rätt riktning, oavsett hur obetydliga de än må vara.

Många vägar leder till samma mål. Det viktigaste i början är kanske att man överhuvudtaget börjat gå.

Nyckelfaktor 2: Stötta utan krav. 
Jag brukar tala med mina klienter om balans mellan krav och resurser när det kommer till stress. Ska du exempelvis genomföra en arbetsintervju, och du upplever det som kravfyllt, så behöver du ha tillräckligt med resurser för att bemöta detta - exempelvis genom att komma förberedd, att du sovit tillräckligt kvällen innan eller att du känner dig kompetent nog till att utföra arbetet du söker. Som överviktig så var kravet av att gå ner i vikt överväldigande. Resurser jag saknade var flertalet, allt från kunskap om hur man gör, till självförtroendet att faktiskt genomföra det. Lägger vi till avsaknad av målsättning eller kanske inspirationskällor så fick vi med ytterligare svårigheter. Det kändes med andra ord redan som att viktnedgången var ett överväldigande krav. I en sådan situation blir det lätt att den som vill hjälpa till omedvetet tillför ytterligare krav. Man kanske påtalar att man "måste" göra vissa saker istället för att ta reda på vad personen är beredd på att göra. För egen del startade jag med att gå ut och gå en halvtimme varje dag. Där låg min högstanivå. Samtidigt kan jag idag förstå nyttan med att ha slopat åtminstone en pizza redan då. Men jag var inte beredd för det. Faktum är att ut och gå i en halvtimme var tillräckligt stort krav för mig och pizzan var emellanåt en resurs som jag inte var beredd på att överge. För att hjälpa mig krävdes det finkänslighet. Jag kunde inte belastas med för många krav på en och samma gång. Jag var tvungen att lära mig hantera ett krav i taget samt att långsamt få börja fundera över vad som var lämpliga resurser för mig.

Fokusera på det som personen gör istället för det personen inte gör.
Om vi nu tänker oss att de två nyckelfaktorerna faktiskt hjälper så blir den naturliga frågan "Hur gör vi för att inte skapa skam och krav?". Ett hjälpmedel är att helt enkelt fokusera på det personen gör rätt istället för det som är fel. Det tar tid och tålamod, otroligt mycket tid och tålamod, men det skapar också två viktiga saker på vägen; självbestämmande och en positiv inställning. Självbestämmandet uppkommer genom att jag blir uppmuntrad till att fortsätta göra de bra val jag redan bestämt. Jag bygger därmed inte min nya livsstil på val som någon annan gjort åt mig. Samtidigt blir min förändring associerad med en god beslutsfattningsförmåga eftersom jag fokuserar på de saker som jag gör bra. Att känna att vi tar kloka beslut är något som jag inte bara tror upplevs positivt, utan även något som jag tror gör gott för självförtroendet.

Deff avslutades 25 Juli 2011. Då med ett mycket bättre självförtroende vad viktförlust beträffar.

Om du år 2008 hade sagt till mig att jag borde gå ut och gå en halvtimme varje dag för att nå min målvikt så hade jag sannolikt gett dig fingret på plats. Hade du dessutom berättat att den halvtimmen så småningom skulle bli till en timme, samt styrketräning 5 dagar i veckan, så hade jag nog undrat vilken planet du kom ifrån. Det hade känts skittråkigt och jag hade förmodligen uppfattats som bortskämd, otrevlig och utan motivation till förändring överhuvudtaget. Hade du däremot berömt mig varje gång jag faktiskt tagit en promenad, även om jag fnyst och sagt att "det där var väl ingenting", så hade jag sannolikt tagit en promenad till. Och även om jag inte gjort det nästa dag så hade jag inte mått bättre eller velat fortsätta bara för att du varit snabb med att påpeka att jag missat en promenad. Jag hade med andra ord mått som bäst, och känt mig som mest motiverad, när jag fick känna mig som duktigast - även om jag ibland kanske betedde mig som sämst.

Erik Eriksson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar